Fick en fråga på ask (hahaha) om jag inte kunde skriva lite sanningar om mig själv här på bloggen så kan lika gärna passa på när jag inte har något annat att skriva om.
En av de största rädslorna jag har är att träffa på någon jag känner när jag är påväg till/från/på pappas grav. Går jag dit ensam är jag som mest sårbarast villket jag hatar att vara. Hatar att visa mig ledsen vilket då gör att när jag väl träffar på någon där så blir jag galet aggresiv.
Jag bryr mig sjukt mycket om mina vänner, ibland för mycket till och med.
Jag hatar att visa/prata om känslor.
Jag hatar att ta emot hjälp av folk när jag egentligen behöver all hjälp jag kan få.
Min lillebror är helt ärligt det finaste jag har.
Jag blir lätt aggresiv och slår gärna ut min ilska.
Jag kan vara ett riktigt jävla svin mot mina vänner ibland, vilket jag hatar något grovt med mig själv.
Jag känner mig ofta helt tom, liksom varken glad eller ledsen.
Jag litar knappt på någon.
Tankarna jag har inom mig som verkligen äter upp min inifrån vet bara två eller tre personer om.
Jag skämmer bort mina katter med kärlek och mat något oerhört mycket.
Jag älskar att springa omkring på en fotbollsplan med bra vänner och bara spela så oseriöst som det bara går.
Jag hatar mina knän så galet mycket, dom förstör för mig så jävla mycket.
Att åka epa med bra folk och mycket röj är något jag gillar skarpt.
Doftljus är bland det bästa jag vet.
Jag missbrukar cola men vad fan gör det om 100 år.
Kommentera